Myrornas mamma

Det verkar (peppar peppar) som om den mjölkfria dieten har gett resultat på minitjejen, hon har inte ONT i magen på samma sätt, nu verkar det som ”vanligt” bebisont. Och hon kräks inte kaskader längre utan nu ser det ut som om magen funkar hyfsat normalt igen.. Jag tiggde till mig en tid på BVC för att kunna kolla det.. jag tror väl aldrig att mitt liv, och nära vänners.. kretsat så mycket kring vikt någonsin! Som inte gäller en själv så nu ska jag och lilltjejen göra oss klara och börja ta oss in mot stan, undrar om vi inte ska ta en extremt lång promenad dit. Fast undrar om det är så klokt att ta ut sig för jag har definitivt tänkt att jag ska städa när maken kommer hem, han ska få ta hand om kottarna så jag får städa ifred
Övriga familjen har repat sig från gårdagens variant på magsjuka, lillkillen startade dagen med att kräkas, men jag tror på en kombo av att han fått bada hemma hos pappa på söndagen (askallt) och att han och hans kusin käkade rabarber direkt från landet utan att tvätta dem.

Är just idag inget jag skulle rekommendera någon att göra… jag har 3 förlossningar bakom mig och ingen av dem har varit lugn. Lillkillens gick på tok för fort, blev igångsatt då det inte fanns någe vatten och för att navelsträngen inte fungerade längre. det hela gick på 4 timmar när de satt värkdroppet.. resultatet blev stora blödningar och rejält medtagen pojke.. Lilltjejens tog på tok för lång tid 36 timmar efter att den sattes igång beslutades det att hon satt fast och att det skulle bli snitt.. allt var besvärligt och ryggbedövningar gick inte att lägga trots tappra försök av olika läkare.. allt detta resulterade i en mycket sliten och rädd mamma jag minns inte något från det här utan har läst mig till det i journalen. Tanken var ju då att nu inför mitt tredje försök visste jag att det skulle bli igångsättning igen pga. diabetes och risken att barnet skulle bli för stort osv.. och blev då lovad innan att planerat snitt var något som skulle kunna vara ett altenativ, och som jag såg fram emot detta.. tänk att få slippa ha ont och att få vara med i matchen hela tiden och komma ihåg varje liten detalj! Nåja lite av det inträffade ju iallafall… Så nu tänkte jag beskriva hur hela den här resan gick till..

1, Kvällen innan kändes ganska lugn, jag hade ju meddelat ALLA jag pratat med att jag är svårstucken i ryggen och att jag är lite orolig över just detta moment.. men ALLA visste ju det och det hänvisades till de gamla journalerna.. så jag gjorde alla förberedelserna, duschade i descutanlösning, fixade bort lite hår i bikinilinjen och försökte sova så gott det gick..

2, Kl 7.30 infann vi oss på förlossningen. Vi fick träffa barnmorskan som skulle ta hand om oss och vi fick även en student som skulle följa oss.. Hon satte en nål med vätska och insulin, där började allt! Jag är som sagt svårstucken i ryggen och i övrigt med, alltså sög nålen fast i kärlväggen direkt och en annan mer erfaren barnmorska satte en ny nål. Det sattes katetrar och allt började ta form.

3, Inne på operation kommer alla och hälsar, utom just den doktorn som ska genomföra snittet, och faktiskt kommer han inte alls och ingen talar om vart karln tagit vägen.. Narkosläkaren som är jättetrevlig talar om att de kommer vara två narkosläkare just för att jag är svårstucken (allt detta låter strålande) de ska sammarbeta för att det ska gå så smidigt som möjligt. Jag får dricka en äcklig sörja som ska motverka sura uppstötnigar och om jag kräks. Läkaren talar om att de ska sätta något som heter artärnål för att kunna övervaka blodtrycket på mig hela tiden och på så vis förhindra att jag ska kräkas.. Och eftersom den gör FÖRBANNAT ont att sätta dit misslyckades första försöket och de fick byta arm att karva med grova nålar i, den här gången höll en sköterska i armen så jag kunde slappna av bättre och hon fick dit den. Nu börjar de alltså försöket med att sätta spinalbedövingen.. Jag talar så lugnt jag kan om att jag är skiträdd men ska göra mitt bästa, men att förmodligen är det lättare att få dit den om jag ligger ner och de ”hjälper” mig att ”kröka” ryggen. Det har funkat de andra gångerna jag har fått ryggbedövningar.. Men nej de är klart överrens om att det bästa är om man sitter upp.. Efter ca 15-20 försök träffar de för sista gången en nerv som går ner i benen och jag lovar att jag skriker högt!!! och grinar… de avbryter och berömmer min smärttålighet, eftersom de gör det här utan bedövning.. de pratar en stund och kommer fram till att de behöver hjälp.. NO SHIT.. en äldre galant dam hämtas in och hon är inte ett dugg snäll och försiktig hon kör in den där nålen med full kraft ett par gånger och ber mig sedan att lägga mig ner och se på fan.. då lyckas de på första försöket!!! Numer står det i min journal att om jag kommer i kontakt med att få en spinalbedöving igen så ska jag ligga ner när den sätts…

4, Nu börjar ju det bästa av allt.. jag kommer få se min lilla ögonsten alldelles strax. De lägger ett snitt strax ovanför blygbenet och sätter i hakar med ”snören” på! Det finns två personer i rummet vars enda uppgift är att dra med full kraft i dessa snören.. tacka fan att man har on sen då När liten kommit ut och jag fått kika en snabbis så far de ut och torkar av henne osv. Då fortsätter de opreationen med mig, nu har jag inte läst min journal ännu så jag vet inte exakt vad som sker, men tydligen så hade jag 4 hyfsat stora myom inne i livmodern som togs bort och dessutom skulle jag ju steriliseras, tydligen så har äggledarna ”klippts” av på två ställen. Under själva operationen förlorar jag ca 1 liter blod och börjar naturligtvis få problem med rejält illamående nu, oundvikligt kräks jag och narkosläkaren säger att ja ja det kunde jag inte undvika pga av att blodtrycket dök ner vansinnigt. Annars under operationen när det hände sprutade de in nåt medel som höjde upp det igen. jag började återfå känseln i tårna nu och operationen var klar och jag flyttades över till min vanliga säng igen och rullades ut på uppvaket, där fick jag återigen en massa beröm för min höga smärttålighet och goda humör.. mitt svar.. Kan ju bara skratta eller gråta ju.. och då hellre skratta eftersom det trots allt är en skitlycklig händelse..

5, På uppvaket känns allting toppen och minitjejen får komma ner med maken och hon tuttar för första gången och man får klämma och känna på hela henne och smaka på namn osv. Jag mår såpass bra att jag kan sätta mig upp själv och röra på benen. Mini däremot är rejält blå på händer och fötter ända upp till armbågarna och knäna och nu även runt munnen så de hämtar en syresättningsmätare och tackolov visar den att hon är uppe¨på mellan 98 -99% hela tiden, men de tycker att det vore bra om en läkare får kika på henne så jag träffar henne upp på BB igen.

6, BB NU börjar allt bli jobbigt igen, jag har så infenaliskt ont.. men får morfin (olala vad gott ma mår). Lillkillen kommer upp och hälsar på och allting är bra, ett tag tills det börjar göra ont igen och jag får mer morfin, men det hjälper bara en liten stund.. nu är allting lite suddigt just pga av morfinet men jag har hursomhelst ont som bara den fram tills efm/kväll dagen därpå när en barnmorska kikar och ser att ett hematom bildats ovanför snittet, och att jag pga detta kan fortsätta få morfin (men som vanligt bara av vissa i personalen) morgonen efter kommer det en läkare och kikar på det här och konstaterar att det inte är något farligt men att det gör ont och att jag ska fortsätta få medicin. Jag accepterar detta och talar om att jag känner mig mörbultad runt om eftersom jag har fått blåmärken på ryggen som är ca två handflator stora och sträcker sig ner över skinkorna.. AJ.. Senare samma kväll har maken gått före mig till rummet och jag ska på egen hand ta mig tillbaka och det slutar med katastrof.. jag kommer ca 20 meter innan jag står och håller mig i väggen och stortjuter.. läkare tillkallas och jodå det är infekterat både här och där, snittsåret och det här sk hematomet, jag får morfin återigen och stora doser antibiotika.. NU börjar de återigen oroa sig för blodvärdena, och att det kanske hade varit smart att ge mig blod vid operationen eftersom det flödar dåligt.. de pratade om det på uppvaket men gjorde det aldrig. Nu börjar jag iallafall må bättre och vill åka hem. Jag får stanna pga infektionen och för att mini har ganska höga halter av billirubin. När jag väl fått komma hem ringer läkaren jag ahft och meddelar att bekerierna i såret är resistenta mot den antibiorikan jag äter och att ajg nu ska byta sort, sagt och gjort så byter jag och ta mig fan om det inte visar sig att jag inte tål den efterom den är nära släkt med riktigt penicillin. Jag får en tid hos en doktor igen eftersom jag forfarande har ont.. och han kollar och klämmer och känner, gör ultraljud men inte på livmodern.. hade han gjort det kunde jag sluppit en vända till.. utan jag åkte hem med försäkran om att allt stod rätt till och det onda skulle ge med sig snart. Dagen därpå vaknade jag av att det blödde grymt mycket nertill… men tänkte att jag avvaktar så får vi se, tidig kväll och det fortfarande inte avtagit så ringde jag och fick rådet att komma direkt… så jag åker dit och en läkare gör ultraljud och konstaterar att jo det står rester inne i livmodern och att den är slö, jag läggs in med mini över natten och det sätts livmodersammandragande dropp för att få dessa rester att komma ut. Morgonen efter ska belut tas om det ska göras en skrapning eller om det räcker med droppet.
Jag glöms naturligtvis bort och först halv 3 på eftermiddafgen, då jag sagt till 3 olika peroner att jag skulle vara fastande inför en eventuell skrapning, då fick jag glukosdropp… Runt halv 4 kom en läkare som också gjorde ultraljud och konstaterade att jo det finns fortfarande rester kvar, men att det borde NOG lösa sig.. jag får sammandragande nässprej som jag ska använda ett par 3 veckor??? men nejdå det behövs ingen återbesökstid.. rejält missnöjd åker jag hem och tar kontakt med min barnmorska på MVC och hon håller med att jo en tid att kolla detta vore bra, och särskilt eftersom jag alltför lätt drar på mig infektioner. Jag får en tid dagen därpå och träffar en äldre läkare som inte förstår alls vad jag gör där?? Jag förklarar att jag är orolig för infektioner och att jag helt enkelt vill veta.. han tycker att han inte kan göra något egentligen och ger mig högst motvilligt en ny tid till veckan därpå.. jag återvänder på onsdagen och karln frågar om jag är orolig inför kollen pga om jag är sydd i underlivet??? Men hallå svarar jag, jag har ju för fan blivit snittad… har du inte läst journalen??? Ja just ja, men du.. då ska det ju inte finnas några rester kvar i livmodern??? DOUGGGGHHHH!!! Det är ju just därför jag är här, blir naturligtvis mitt svar på detta. Hursom helst kollar han efter och nuså har livmodern dragit ihop sig mer tillfredsställande och det finns inga rester kvar.. alltså var det inte så dumt med en extra koll!!!! SÅ MITT RÅD TILL ALLA STÅ FÖR FAN PÅ ER..