Myrornas mamma

Gårdagen slutade i kaos och panik.. lilltjejen hade en jobbig dag och sov i stort hela dan, jag satt som en hönsmorsa i soffan bredvid, hon vaknade nämligen och hulkade men det kom bara lite slem.. hur som helst tordes jag inte lämna henne efter det
När vi sitter för att äta middag så blir det lite tokigt och hon blir ledsen och börjar hulka igen, den lilla mat hon ätit återvänder med en massa blod i, på tok för mycket och färskt för att jag ska tycka att det inte är nåt! Vi blir rådda att åka till akuten, där kikar först en sköterska och jag visar även de massor av blodsprängningar som uppträdde i hela ansiktet och även ut på öronen.. hon vill att en läkare kikar, så en stund senare när han har kikat så sätts de en nål i armen för att ta blodprov och vätska om det skulle vara så att hon skulle få vara kvar. Efter ca 1,5 timmes väntan på provsvaren kommer läkaren ut och talar om att allt ser bra ut och att blodet i kräkningarna borde bero på att hon inte ätit sen i fredags och kanske kunde ha en magkatarr som spökar.. så nu försöker vi med snäll mat och yougurt osv.
Natten till idag sov både jag och maken med ett öga öppet och vi stod i givakt så fort hon lät, alltså är jag totalt slut som människa.. var sekundrar från att ringa förlossningen i morse och be om att få träffa någon jag skulle kunna övertyga om att få ta ut minitjejen ett par dagar tidigare (nästa torsdag är det slut) dör jag mådde CRAP måste jag säga ont i huvudet och rummet snurrade, benen lydde inte alls och tårarna kom som ett brev på posten.. Just nu känns det lite bättre, men det är för mycket som händer runt om oss inte bara i våran familj, Nykomlingen lilla L går inte upp i vikt, vilket naturligtvis stressar livet ur hans mor.. en annan god vän ligger inlagd på sjukan med sin mage för att liten trycker på urinledare och njure… och flera andra barn runt om är sjuka… och det finns inte ett jota jag kan göra för att hjälpa, det är frustrerande… jag vill kunna göra något. Nu får världen krya på sig