Idag åkte jag med flickorna och shoppade lite, vi avslutade med ett bad/fotdopp i hundalaviken.. på väg dit ringer lillkillens pappa och talar om att lillkillen har ont i magen. Vad svarar men på det? Jag frågade naturligtvis om det kunde vara så att nummer 2 på toa hade provats och det hade det.. alltså föreslog jag att han borde kanske ge honom lite vätska och strunta i maten, och bad naturligtvis att få prata med honom.. han talade om att han hade ont i magen och ville sova! Jag talade om för pappan att jag skulle ringa lite senare… Nu är det ju så att jag varit med förut och hajade direkt att han vile ju bli av med honom!! Jag satt på stranden och doppade tårna ca halvtimmen senare, och jodå mycket riktigt ringer det strax igen, och talar om att nu har han kräkts, jaha svarar jag och talar återigen om att du får vätska upp honom, lite cola eller så.. Karln svarar undvikande nja jo visst… varpå jag naturligtvis frågar -Var det så att du ville att jag skulle komma och hämta honom??? – Nej inte jag men lillkillen vill åka hem säger han… Vad svarar man på det??? Klart man säger ha honom klar om 10 minuter… är det att ta sitt ansvar som pappa!! Det här var den enda veckan han skulle vara hos sin pappa och 2,5 dagar blev det… Nu är det ju klart så att lillkillen helt bestämmer själv om han vill komma hem och det är ju fantastiskt att han väljer att komma hem och att han är så trygg och modig i sig att han törs tala om att han vill åka hem till sig, synd bara att inte hans far kan få honóm att känna sig trygg hos honom… Nog hade det varit skönt med ett par dagar ledigt, men va fan nu vet jag ju hur han mår hela tiden och behöver inte oroa mig.. Sista dagarnas stress över lite allt möjligt håller på att gro till nåt riktigt jobbig… jag är frustrerad över nåt som jag egentligen inte borde gnälla över, det finns bästisar runt om mig stöttar ändå.. Tack tack!!
